Jag snurrar snabbare än tiden med ett hjärta som bultar värre än en speedmetal låt. Kastar morgondagen i papperskorgen och skrattar högre än alla andra. Motbevisar otillräckligheten och svävar högt där uppe utan att någonsin vilja landa. Dagar flyter ihop med nätter, jag vet knappt ut eller in och känner alla känslor på en och samma gång. Kan inte formulera hur jag vill detta ska fungera och känner hur missförstånden så lätt börjar hopa sig. Våra dagar är räknade men kämparglöden har börjat svalna. Bara tiden kan visa hur denna historia ska sluta, men jag är så less på att vänta på en tid som aldrig kommer.

Så jag bara fortsätter att pulsera, addera, agera, hantera, riskera, justera, chockera, diktera, summera, existera och detonera. Det är allt jag kan göra för tillfället.

 

 

De frågar vad det är jag egentligen ser hos honom. För de ser inte samma sak som jag och det kanske är lika tur det.

Men han är den där som får en att skratta fast man inte borde. Han som vill dra på äventyr och är energisk och sprallig. Han är den där som är spontan och obrydd och lever för stunden. Han är en berg-och-dal-bana som ger dig en skräckblandad förtjusning. Han har ögon att drunkna i och ett leende som smittar. Han är analytisk och en tänkare precis som jag, men gömmer det för omvärlden... precis som jag. Han är oförutsägbar och överraskar gång på gång. Han är en i sitt slag och bär på hemligheter som gör mig nyfiken. Han är mystisk och svårläst och han är allt jag aldrig någonsin kan få.

Och det är därför jag vill ha honom så mycket.

Så har man hamnat i ett dött läge där ingen tycks ta det nästa steget. Paranoian slår sönder det ynka lilla mod som skvalpar runt inom mig och jag försvinner in bland de osynliga skuggorna istället för att agera. Analyserar, bearbetar och iaktar istället för att kasta mig in i allt, samtidigt som jag kvävs av den tjocka och tunga dimma förgiftad av avundsjukan. Slår lås på min egen personlighet och förundras ständigt hur en enda person kan påverka en så pass mycket. Söker stöd hos omvärlden och bekänner i princip varenda millimeter av mitt pumpande hjärta till de som häpnas men ändå förstår. Det visar sig att den där chansen fortfarande finns. Frågan är bara...

Är jag modig nog för att ta den?

För det finns fortfarande en liten liten chans.
Men jag vet att ikväll kommer den att krossas.

27 april 2012 kl 17.47
Varför känns den här kvällen så himla viktig?
Inget kommer att hända. Eller så händer allt.
Oavsett vad så kommer jag ha gått sönder i tusen bitar innan kvällen är över.
Det är jag helt säker på.

28 april 2012 efter 04:00
Jag visste det.
Nu går jag sönder.
Det blir aldrig som man önskar. Aldrig.
Det är helt enkelt inte meningen.
Klart att han väljer henne.
Det är ingen som vill ha en sån som mig.

28 april 2012 kl 09:08
Att somna och vakna av att man gråter.

Jag håller på att förgås i ett virrevarr av förvirring, rädsla och dubbla budskap. Jag faller djupare gång på gång och snart finns det ingen återvändo. Det finns frågor jag skulle kunna dö för att få svar på, men även svar jag skulle dö av att få höra. Jag känner att jag kommer explodera i vilken sekund som helst, för det är som att allting rasar just när det allt håller på att byggas upp.

Ni är ju så himla kloka och ger så himla bra svar. Får jag ställa er en fråga?

Vad gör jag om han inte tycker om mig?

Det kanske inte betyder något. Men troligtvis så betyder det allt. För plötsligt så går hjärtat i tusen bitar när man ser hennes hand löpa upp och ned efter hans rygg och att han ler på samma sätt som han en gång log mot mig.

För att tala klarspråk: En sån som jag kommer aldrig kunna få en sån som honom.